Bruten ankel – hjärtattack – Jordbävning – new crew – segling till panama

Efter nästan 6 månader var det på tiden att lämna Marina Papagayo i Costa Rica. Det hade hänt mycket under dessa sex månader ….
(Du kan hoppa till slutet på detta inlägg om du föredrar en vlog.)

Började med att jag bröt ankeln när jag gick på bryggan i mörkret. Det innebära att jag fick gipsat högerfoten.

Det var samtidigt som min lillasyster och hennes äldsta son kommit för att stanna under 14 dagar. Hon hade med sig en massa godsaker ….

… och vi hade tänkt göra en massa saker … men nu blev det ju inte riktigt så men de njöt av det varma vädret och 30 grader i vattnet. Det blev också några utflykter med mig hoppande omkring på ett ben! 🙂

Efter 4 veckor så var det dags att ta bort gipset.

Glad att vara av med gipset … men visste inte att jag skulle få en hjärtattack om mindre ön 10 timmar!

Samma natt som jag tagit bort gipset fick jag en hjärtattack. Det blev ambulans in till det privat sjukhus som jag lämnat 12 timmar tidigare! När jag kom in så meddelade de att kardiologen var på semester så de måste skicka mig till det vanliga sjukhuset. Problemet var bara att det inte fanns någon ambulans ledig!

Men efter ett tag bar det så äntligen iväg! Väl där konstaterade de att jag had en massiv hjärtattack och högra aortan var igensatt! Jag fick medicin som skulle lösa upp proppen.. Men efter 1 timme så hade det inte hjälpt och läkaren meddelade att jag måste flygas till San Jose med privat plan då de inte kunde utföra operationen där jag var. Jag frågade då om de tog kreditkort. Svaret var rätt härligt! ”We take that later! First shall we fix you!”

Så det bar iväg med ambulans, en läkare och en sjuksköterska och övervaknings utrustning till flygplatsen. Där stod redan ett litet flygplan framkört och efter lite trixande så hade de lyckats få in mig med bår och utrusning och bredvid mig satt sjuksköterska och läkare.

Det är drygt 250 km till San Jose så det tog cirka 1 timme. Kändes lite jobbigt med smärtan i bröstet, men det var bara att bita ihop. När vi landat stod där en ambulans och väntade och så bar det iväg. Då plötsligt gick min puls ned till 40 såg jag på instrumentet! Jag frågade hur långt vi hade till sjukhuset … 5 minuter … ok då skulle det nog ordna sig men strax var pulsen uppe i 70 och allt kändes rätt lugnt! 🙂 Troligen hade det bara varit dålig kontakt, då jag inte märkte något.

Hitintills hade allt gått som smort men här hade blivit något missförstånd och jag skickades på båren till 3 olika rum innan jag tillslut hamna rätta. En läkare kom in och undersökte mig och talade om att de tänkt gå in med en stunt vid min handled och sedan för den upp via blodåder till högra aortan! Lät lite svårt … hoppades att de inte skulle köra fel på vägen det … För säkerhets skull får du vara vaken så du kan meddela oss om det skulle vara något ! 🙂

För mig verkade det gå på mindre än 15 minuter … men jag kan ha fel … hade ingen klocka att titta på! Då meddelade läkaren mig att operationen gått bra och nu var det bara för mig ”Hang on!”

Det blev det 4 – 5 timmars övervakning på intensiven. Då hade stackars Linda kommit. Hon hade ju fått köra de 250 kilometerna och det hade regnat en hel del och jag tror att hon varit mer orolig än jag.

Så fördes jag upp till en avdelning där det alltid fanns personal i rummet där de hade en egen hörna. Just den kvällen var det enbart spanska talande … Jag fick smärtstillande och det var skönt att bli av med smärtan efter att ha haft den i nästan 24 timmar. Jag hade bara sovit ett par timmar när jag plötsligt vaknade av att sängen hoppade omkring!

Jag förstod snabbt att det måste vara en jordbävning! Saker ramla från hyllorna, delar av undertaket föll ned och det var en hel del skrik. Där låg jag just opererade för en hjärtattack … uppkopplad … och en fot som jag ej fick stödja på … och enbart spansk talande personal! 🙂 Det var nästan så jag började undra vad jag gjort för ont! Men kom an … här skall kämpas! 🙂

Men som tur var så kom inget efterskalv och snart kunde jag somna om!Tabletterna jag fått hjälpte nog till! 🙂

4 dagar senare körde Linda mig tillbaka till båten. Efter någon vecka började jag så gå några småpromenader. Jag hade ju en fot som behövde träning liksom hjärtat. Men om jag skall vara ärlig så var det foten som kändes mest.

Efter ett par veckor ökade jag promenaderna till ca 5 – 6 km om dagen.

Marinan ligger i ett fantastiskt område som är gated . På området som är nästan 9 km långt ligger 2 hotel, Four Season och Hyatt. Därutöver ett 20-tal villor som ligger väl dolda och en stor golfbana som Arnold Palmer designat. Området sköts av gissningsvis ett 40-tal trädgårdsarbetare. Allt är i super fint skick och på de stora gräsmattorna finns inte ett ogräs. Ofta ser man trädgårdarbetana ligga på knä och rensa rabatterna! Djurlivet är också fantastiskt med vrålapor, cappuccino apor (även kallade white-faced monkeys), näsbjörnar, papegojor, hökar, leguaner, och enstaka ormar.

Så det var inte svårt att ta långa promenader på upptill 13 km. Stigningen var rätt så kraftig så det var inte så svårt att få upp pulsen till 120! På mina dagliga promenader under drygt 3 månader inträffade det bara en gång att jag möte någon turist! Men alla bilar med arbetar och turistbuss chaufförerna lärde snart känna igen mig! Och en av killarna brukade stanna och ge mig en flaska vatten om han såg att jag glömt det och det kunde ju behövas då temperaturen var rätt hög. Om jag kom iväg vid 06:30 tiden så var den 28 C men steg snabbt och innan jag var tillbaka var den uppe i 34 C.

Så var det dags med ett kontroll besök hos kardiologen! Det blev test och jag fick med beröm godkänt! Det var ju inte så konstigt för i så bra form som jag nu var, var det länge sedan … säkert 20 år minst … men promenaderna i rask takt på 8 – 10 km hade gjort verkan!

Tyvärr beslutade sig Linda för att lämna båten och åka till Loreto.
Vi hade en trevlig avskedsmiddag innan vi skildes som vänner.

Men jag hade tur att få tag på Becky som jag haft kontakt med flera år tidigare om ett crew jobb som skulle innebär segling från New Zeeland till Fiji. Av olika anledningar blev det inte av, men nu blev det istället!

Becky som seglat 30 000 sjömil är verkligen erfaren irländska! Hon har tom seglat över Atlanten för många år sedan i en träbåt utan motor och GPS! Ett par dagar efter Becky kom, var det dags att lämna Costa Rica och segla mot Panama. (Det brådskade lite då mitt visa var påväg att löpa ut!)

Vi fick en fin segling ner till Panama. Mer om den kan du se på videon nedan.