11 – 12 maj 2018
Prince Rupert – Ketchikan
95 sjömil och 10 timmars segling.

Efter att legat i Prince Rupert och fått 2 nya generatorer och 2 generatorer som omlindats och två stora slangar (12 cm i diameter)  till sea chesten utbytta, var vi  färdiga att segla in i Alaska.

Jag styrde Ammonite ut i en smal passage från Prince Rupert norrut.  Många grund och tidvattenströmmar på det gör denna passagen alltid lite extra spännade, speciellt vid lågvatten som det var nu. Men jag har gått den säkert 10 gånger så jag kan den nästan utantill.

Därefter segla jag upp till Working Chanel för att se om valarna redan kommit dit. Jag visste det var lite tidigt, då de inte brukar komma förrän i slutet på maj, men det kunde vara värt ett försök och samtidigt skulle det göra att jag seglade den kortaste sträckan över Dixon Entrance som är ett ökänt ställe när det gäller besvärlig sjö då tidvatten strömmarna från Portland Canal möter öppen sjö. Men några valar syntes inte till men vi fick en lugn och fin översegling. 

Vi hade kvällen innan ringt US Custom och fått tillstånd att ankra i Foggy Bay, trots att vi inte klarerat in i USA. När vi kom till Foggy Bay så blåste det lite och var lågvatten.  Det skulle göra den smala inseglingen besvärlig. Vi försökte också ankra på ett annnat ställe, men kunde inte få ankaret att fästa och svängutrymmet var mycket begränsat. Det var synd, då vi såg en björn där, men jag valde ändå att gå upp till BullHead Cove som visade sig vara en vacker och välskyddad ankringsplats. Linda  fiskade lite från badplattformen på Ammonite och fick en liten klipp torsk. Den sprättades upp och lades i krabbburen som bara lades i från Ammonites brygga, men några krabbor blev det inte.

Tidigt nästa morgon drog vi upp ankaret och styrde nu de sista 30 sjömilen till Ketchikan. Vi hade reserverat plats i Ketchikan Mooring, som är en liten marina med plats för större motor yachts upptill 150 foot. Donna som sköter marinan tillsammans med sin man, ger en fantatsisk fin service och jag kan verkligen rekommenderra denna marina.

Vi hade meddelat US Custom att vi var i antågande och när vi lagt till ringde vi igen. De brukar normalt komma ned till båten och checka den, men nu ville de att vi skulle komma till dom. Donna och hennes man var mycket förvånade då Custom alltid kom ner till båten och man fick inte gå upp i staden innan man klarerat in. Men hur som helst så gick det smidigt och så var vi då också lagligt i Alaska. Jag trodde de skulle börja utfråga mig om mitt speciella tillstånd att segla utan lots, men det blev inga frågor och jag fick mitt Cruising Permit. Det var mitt 4:e amerikanska Crusing Permit. Första fick jag 2012 när jag seglade med Amelit till Puerto Rico, mitt andra fick jag när jag seglade till Florida 2013 och det tredje när jag köpte Ammonite i Florida 2016.

12 – 31 maj 2018
Ketchikan

Ketchikan är en liten stad med ca 15 000 invånare. De gör anspråk på att vara en stor lax fångst stad, men skall sanningen fram är det inte så många laxar som landas här utan desto med amerikanska turister. Varje dag under vår tid här kom det in 3 stora kryssningsfartyg varje morgon och lämnade sedan samma dag. Rekordet var 5 kryssningsfartyg och då var det så trångt att ett av dem fick ankra.

Anledningen till kryssningsfartygen stoppar här är nog till största delen att klarera in i Alaska. Men med så många turister varje dag så blir givetvis turistnäringen den viktigaste inkomstkällan för staden. Här finns minst ett 10-tal sjöflygplan som flyger turisterna en tur på halv till en timme. Här finns små båtar turisterna kan få köra själv och  göra guidade korta turer med och det var en upplevelse att se 6 små gummibåtar bemannas av 5 kraftigt överviktiga personer som tar sig ner i varje båt och sedan i hällande ösregn köra på rad ut i sundet för att återkomma två timmar senare helt dyblöta! Och de betalde pengar för detta! 

 

I Ketchikan finns förstås många juvelaffärer, precis som i alla kryssnings hamnar. Men här finns också Lumberjack show och den berömda Creek Street! På den ”gamla goda tiden” så höll det lätta gardet till vid Creek Street och smuggling av alkoholhaltiga drycker skedde genom att båtar kom in under husen och smuggelgodset tog upp genom golvet från de små smuggelbåtarna!

 

I Ketchikan skall också världens största samling av totempålar gjorda av Tlingit, Haida och Tsimshian befolkningen finnas om man skall tro ketchikanerna!

.Vi hade 8 – 10 dagar av solsken och så varmt att jag visa dagar kunde lägga jackan, men det var också många dagar med regn.

 

31 maj 2018
Ketchikan – Exchange Cove.
71 sjömil och drygt 8 timmar

Det hade blivit ett betydligt längre stopp i Ketchikan än vad jag tänkt mig. Dels berodde det på att jag väntade på delar samt ett viktigt brev. Båda tog betydligt längre tid än vad jag lovad. När vi så skulle ge oss iväg så ville inte styrbords maskins display visa någon information. Jag har 3 stycken, en på flybridge, en på kommandobryggan och en i maskinrummet. Men alla bara blinkade till var 4:e sekund. Det visade sig att ingen i södra delen av Alaska kunde fixa detta! Efter samtal med leverantören fick jag rådet att flytta kontrollenheten som satt på babords motor till styrbords motor, för att konstatera om det var där felet satt. Det visade sig inte så lät då det var stora kabelhärvor. Efter att försökt koppla loss dem men misslyckats, beslöt jag att prova igen och displayerna fungera! Och har fungerat sedan dess! Det måste varit någon typ av kontaktfel. Det har aldrig inträffat innan och låt oss hoppas att det inte gör det igen!

 

Så efter en mindre proviantering var vi färdig att lämna Ketchikan. Första målet var tänkt att bli Meyers Chuck. Men när vi kom dit beslöt vi att fortsätta, då det inte såg så inbjudande ut och vi ville hitta en helt obefolkad ankringsplats. Vi seglade fortfarande i Inside Passage så vattnet var i stort sett plant och vi hade solsken, vilket man lärt sig att värdesätta extra här. Det är nog lika många nederbördsdagar som uppehållsdagar och betydligt färre soldagar här. Men det är ju inte för att sola jag seglat hit! ?

 Vi seglade upp längs Ketchikan Sound till Tongass Narrows och vidare upp längs Clarence Strait. Clarence Strait är ett ganska brett och långt sund. På babords sida hade vi Prince of Wales som är en ganska stor ö, tillytan ungefär 6 700 kvadratkilometer, dvs mer än dubbelt så stor som Gotland! När vi kom upp till Kashevarof Passage så kom vi in i ett virvel pool område. Virvlarna uppstår pga av att sundet smalnar av och att botten är mycket ojämn samt ett 30-tal små öar. Öarna skapa en fin liten övärld här mitt i sundet, som vi ville utforska mer. Vi bestämde oss därför att gå in i Exchange Cove, som är en lång vik, väl skyddad. Precis innan vi gick in i viken såg vi en val på nära hål så vi beslöt att ankra precis i mynningen ihop om att få se fler valar. Här fanns också ett 10-tal uttrar som låg och flöt på ytan och syntes njuta av sitt solbadande!?

 Så snart vi ankrat tog vi jollen och körde och satte ut krabb buren.  Någon timme senare åkte vi tillbaka och tog upp den. Döm om min förvåning när vi tog upp den!!!

Det blev en fin stilla kväll. Efter någon timme anslöt en 130 foots motor yacht. Den hade ett tiotal sportfiskare ombord. Viken var 1 sjömil lång, så vi behövde inte trängas. Vi hade fått se både uttrar, en val och delfiner, däremot inte några örnar, men vi fick väl vara nöjda med det då vi dessutom haft blå himmel hela dagen.

Nästa dag var det fina vädret kvar så vi tog jollen ut till alla småöarna. Det var en fantastisk vacker övärld med sälar och uttrar som möte oss.

2 juni 2018
Exchange Cove – Bay of Pillars
92 sjömil och 11 timmar.

Vi skulle till Petersburg och från Exchange Cove till Petersburg är det bara 37 sjömil … om man tar den smala  livligt trafikerade kanalen. Då Ammonite är större än 64 fooit måste man normalt ha lots ombord så snart man kommer in på Alaskas farvatten och hela tiden tills man lämnar det, men jag har fått speciellt tillstånd att segla utan lots i Alaska, men det gäller inte på denna kanalen och en annan kanal till Sitka. På dessa kanaler måste jag ha en lots ombord och det måste beställas minst 48 timmar i förväg och jag måste ta ombord lotsen på lämplig plats och betala för all tid inklusive resor. så istället tog jag vägen runt Kupreanof Island och Kuiu Island, en sträcka på 165 sjömil.

Den här dagen hade vi Alaska väder dvs regnigt och grått … Vi seglade längs Sumner Strait och upp längs Chatham Strait. Här har vi öppet hav en bit och det kan vara mycket besvärlig sjö här då vågor kommer från havet och pressas in i sundet och möts av tidvatten strömmar och kraftigt uppgrundat vatten. Men vi hade tur och havet låg som en spegel! Vi fick också se ett par valar, men på relativt långt avstånd. När vi segla här märks det att vi är remote. Ingen bebyggelse och bara ett par fiskebåtar som vi såg på radarn.

När vi kom till Bay of Pillars såg vi massor av uttrar här! De låg och flöt på ytan och en mamma simmade med sin unge. Hon hade ungen i ett rejält bett i nacken och såg nästan ut att dränka den!

Vi hittade en fin ankring en bra bit in i viken bakom en ö. När jag runda ön såg jag ett stort vit område. Först trodde jag det var is, men efter studerat Pilot boken närmare, såg vi att det var ett gammal grusbrott där. Det måste varit någon alldeles speciell grus då den verkade i det närmaste att vara vit. Stränderna runt där vi låg för ankar verkade som gjorda för björn och det skulle enligt pilot boken finnas björn i området, men vi såg inga. Ånyo satte vi ut krabb buren men inte heller denna gång blev det någon riktig fångst. Dock var det en liten kungskrabbe unge i den … ca 10 cm stor … så den fick simma iväg. När jag skulle tilta motorn fungerade det inte. Det är en liten pump som pumpar upp ett tryck så motorn svänger upp. Det måste jag göra när jag skall lyfta upp jollen, annars slår skedan under propellern emot min taklucka som jollen är ovanpå.  Det gjorde att jag inte kunde lyfta ombord jollen utan fick ta den på släp. Lite besvärligare vid tilläggning och ankring, annars var det inget problem.

Dronen fick luftas även här. Hade hoppats på att få några närbilder på utter, men de visade sig inte när jag flög.

3:e juni 2018.*
Bay of Pillars – Portage Bay
63 sjömil och 7 timmar

Vi lämnade ett regnigt Bay of Pillars på morgon. Det var fortfarande lugnt så det blev en lugn segling. Vi seglade norrut på Chatham Strait och svängde västerut på Frerdrik Sound.

Vi såg nu alltfler snötäckta bergstoppar. Vi såg också vid två tillfällen val, men på ganska långt avstånd.  Lagom till vi seglade in Portage Bay kom solen fram och snart var det en blå himmel och värmen kom , så vi kunde ta jollen för att fiska. Vi hade nämligen sett på echolodet att det var mycket fisk vid inloppet. Jag fick en flundra som jag dock släppte tillbaka då den inte skulle räcka till oss båda.

Havet låg som en spegel och på en del bergstoppar såg vi snö, allt medan vi satte ute och njöt av en sundowner. Solen går ned strax efter 21:30, men det är ljust till 23-tiden.

 

4:e juni 2018
Portage Bay – Petersburg
24 sjömil och knappt 3 timmar  

Vi beslöt oss att segla ganska tidigt till Petersburg då vi fått veta att det är mycket ont om båtplatser där, speciellt för en yacht av vår storlek. När vi närmade oss Petersburg möte vi vårt första isflak.

Det hade säkert brutits loss från en glaciär och då varit mycket större. Jag brydde mig inte om at stanna och ta lite is att ha till drinkarna, utan beslöt att vänta med det tills vi kom till en glaciärer och då får möjlighet att ta ”ny” is Vi kallade upp Habor Master när vi närmade oss Petersburg och blev anvisade en plats, det var den ända de hade ledig, så vi fick ta den, även om vi velat gå in denna gång med fören in (eftersom vi hade jollen på släpp) och förtöja med styrbordsida. Någon linehandler fanns inte … det var ju bara fiskebåtar och så vi som låg där. Vi lade till och förtöjde. Då dök en Nordhavn ägare upp, Larry och hälsade och berättade att han kände en av mina FB-vänner, som talat om för honom att vi var på väg in i Petersburg. Världen är liten! Larry och hans fru Marcia har seglat här uppe i Alaska de senaste åren. När jag skullke koppla in landströmmen upptäckte jag att stolpen hade nummer 505 och vi hade fått 503! Det vara bara att kasta loss, men nu kunde jag backa in i 503:an, då jag kopplat loss jollen. Det gjorde också att vi låg bättre då vi fick en större längd av båten mot bryggan. Platsen var i verkligheten inte avseed för en 78 footare … den var för kort men såhär blev det bra. Petersburg är känt för att det blåser mycket lite här så ok …

Vi fick kontakt med en Yamaha återförsäljare, som lovade att komma senare på eftermiddagen … Det var för bra för att vara sant … och mycket riktigt kom han inte, men nästa dag förmiddag var han och tittade och sa att det var pumpen som det var fel på och han hade en på lager!  Han kom  ner och trailade tendern till sin affär och sedan tillbaka och ner i vattnet igen! Kl 15:00 var allt klart! Det hade gått mycket snabbare och smidigare än jag räknat med! När jag frågade var killen som lagade motorn hette fick jag svaret ”Karlsson”! Hans farfars far hade varit svensk …

Petersburg är en liten stad med ca 3 000 invånare. När man kom in i hamnen trodde man nästan att man seglat in i en liten hamnstad i Norge. Här vajade norska flaggor och veckan innan hade de haft en norsk festival och här fanns ”Sons of Norway Hall” en pampig byggnad med en aktiv förening med norgeättlingar. Det var Peter Buschmann, en norrman, som satte upp en fiskekonservfabrik här på 1800-talet och lade grunden till staden. Men Tlingits hade redan på 1000-talet använt det som en fiskeboställe på sommrarna.

Views: 4432