Ändrade planer – Blixtnedslag!
Lördagen den 18:e drabbades vi av att AC’n stoppade och säkringen för båten utlöstes. Eftersom båten var ny för oss, visste vi inte om det var normalt. Att det samtidigt var en mycket kraftig bang och blixt reagerade vi inte riktigt på förrän vi började märka att det inte bara var AC’n som inte fungerade.
På lördagen proviantera vi grönsaker och andra färskvaror och förberedde oss för att segla till Martinique de kommande 10 dagarna med beräknad avgång söndag kväll.
På söndags morgon fick vi veta, att när de i grannbåten (12 meter bort) kom till båten på lördags morgon, upptäckte de att de haft ett blixtnedslag. All deras elektriska utrustning hade slagits ut och deras antenn bar tydliga spår av att träffats!
Vi började då att testa vår navigationsutrustning och snabbt kunde vi konstatera att en hel del utrustning inte fungerade längre. Tex satelittkompass, en VHF, AIS transciver, plottrarna (NavNet 3d) uppförde sig konstigt. Inte heller MaxSea fungerade normalt. Vi hade på lördagen haft en kille som tittat på AC’n och han frågade om vi haft något åsknedslag, på vilket jag svarade nej. Jag trodde ett nedslag skulle blixtra och delar ta fyr, men jag fick snabbt veta att så inte alls behöver vara fallet.
Före vår Atlas (som omvandlar olika spänningar och frekvenser till 230 V 50 Hz) har vi en switch. Denna switch började nu att utlösas flera gånger om dygnet. Så hade den aldrig gjort innan.
På måndagen kom det en el.tekniker som har stor erfarenhet av åsknedslag och började gå igenom våra instrument och kom fram till att en mycket stor del av vår navigations utrustning behöver bytas ut då den skadats eller att skadad utrustning som behövde ersättas inte skulle fungera med den gamla utrustningen. Han påbörjade en sammanställning av utrustning som han ansåg skadats av åsknedslaget.
Vi vet också att för varje dag som går finns risken att ytterligare en komponent eller utrustning lägger av, pga den höga spänning som komponenten/enheten utsatts för, gör den utmattad! Vid ett blixtnedslag skapas enorma spänningar och är det något våra elektroniska utrustning inte tål så är det kraftiga spänningar!
Jag bestämde därför att seglingen till Martinique måste ställas in och att vi istället skulle ta en mindre segling till Key Biscanye och sedan upp till Ft Lauderdale. Om det gick bra utan nya problem skulle vi gå över till Bahamas några dagar för att testa utrustningen yterliggare.
Under måndagen upptäckte vi några ytterligare fel, men bestämde oss ändå för att göra en provsegling senare i veckan.
Veckan gick snabbt .. ytterligare felsökningar och tester samt träning på att lyfta och sjösätta tender och jetski. Midsommarafton kom men det fanns inte tid att fira det … vi ville ut och segla!
Shake down tur till Key Biscanye
Fredagen den 24:e juni kl 8:00 lämnade vi Palm Beach och jag körde Ammonite ut genom den smala och grunda kanal som leder från North Palm Beach till Palm Beach. Djupet på de grundaste stället är 2,4 m och vi har ett djupgående på 2,45 fultankad på bränsle och vatten. Som tur är att det sand så skulle olyckan vara framme så skulle inget skadas, men vi skulle kunna bli stående där ett par timmar. När vi skulle passera vid 8:20 tiden så skulle vattennivån vara +0,2 m, dvs vi skulle ha 15 cm tillgodo om vi passerade på exakt rätt ställe! Och det gjorde vi … puuuh! Anledningen att vi valde att gå vid 8-tiden var att vi ville komma fram till Key Biscanye innan det mörknade. Vi skulle komma fram till Key Biscanye vid lågvatten, men den skulle i alla falla vara resande, så gick vi på grund skulle vi snabbt komma loss.
Det var inte så mycket båtar ute, vilket är skönt då kanalen ner till West Palm Beach med tillräckligt djupgående är small och vi har dessutom en bro som skall passeras och där det är ganska smalt mellan bropelarna. Det var fjärde gången jag gick igenom här och idag kände jag mig riktigt bekväm där jag stod och styrde Ammonite mellan bropelarna. Efter bron satte strömmen åt lite, men det visste jag sedan tidigare, så det var inga problem. Mitt på nästa sträcka mellan märkena efter bron är det lite grunt på den västerliga delen, så man får gå över på den östliga delen, men som oftast här är Ammonite störst och har då rätt att välja väg pga av begränsad framkomlighet … störst är alltid bäst!!! 😉
Seglingen ner till Miami gick fint, vi höll oss på 12 – 20 meters djup för att undvika den kraftiga golfströmmen som går norrut. Vi lyckades med det och kunde njuta av en fantastisk segling från flybridge. Vågorna var mindre än 0,5 m och med stabilisatorerna märktes de inte. Det ända vi behövde se upp med vara alla båtarna som hade dykare nere … och det var säkert ett 15-tal på vägen ner till Miami. Sedan var det ca 4 sjömil ner mot Key Biscanye, där vi skulle runda ön. Här var återigen en smal grund kanal. Djupgående omkring 2,5 meter! Jag började undra om Bernie inte valt ruter med lite djupgående för att pressa mig lite! Här fick vi en svag grundkänning men kom loss i stort sett omedelbart. Farleden in är spektakulär, då det är mycket grunt på båda sidorna om farleden och flera glada hippies från 70-talet hade byggt hus här på pålar. Husen står fortfarande kvar, men kan ej säljas och ingen el eller vatten/avlopp finns, men de är populära och vårdas ömt av släkten!
Efter denna farled hade vi bara 1 sjömil till vår ankringsplats, på backsidan av Key Biscanye. Fantastisk ankringsplats, väl skyddad. En härlig måltid fixades till och vi kunde avnjuta den på flybridge, med en vacker utsikt över hela Miami downtown.
Nästa morgon var det upp tidigt och kl 08:00 kunde vi ta upp ankaret. Vattentvätten av ankaret går inte av för hackor på Nordhavn båtarna! Vi pumpar ut omkring 15 liter vatten I SEKUNDEN! Gud nådde den som ankra för nära oss!
Vi seglade upp mot Miami och under en bro.
Att passera igenom en storstad med Ammoniet kändes fantastiskt.
Igen skulle vi ha nervkittlande 2,6 meter, dvs enbart 15 centimeter vatten under kölen … och här var sten … ingen förlåtande sand!
Men jag höll Ammonite rätt och Bernie kände väl till farleden, men visst kändes det skönt när vi kom till utloppet och hade 5 meters djup!.
Men man skall aldrig ropa hej för tidigt! Kanalen ut från Miami är väl 150 meter bredd … men när vi just går in i denna kanal så ser jag ett stort lastfartyg med bogserbåt vid sidan och kanalen känns med en gång mycket small!!!
Men en snabb blick på Bernie så insåg jag att det inte var läge att vända om! Så det var att se till att hålla Ammonite när styrbords märkena, fast strömmen mot oss pressa på då vi hade flod och vattnet var på väg in. Att stå och styra en båt är inte samma som att styra en bil! När man vrider ratten till vänster styr bilen omedelbart till vänster och bromsar man så kan man stanna bilen och stå absolut still. Så fungerar inte en båt. Först så tar det tid för hydraliken att vrida rodret till den position man begärt och sedan tar det lite tid innan kurändringen ger effekt i vattnet. Då är det lät att överreagera och vrida rodret för mycket då man inte tycker att rodret tar och då kan man lät hamna i en slalom bana, vilket inte är någon höjdare till sjöss!!! Och det finns ingen broms, inte ens en handbroms som kan få båten att stå absolut still!
Men hur som helst så blev det gott om plats mellan Ammonite och lastfartyget samt även bogserbåten. Vi kunde stolt sträva ut utan att få några varnings signaler …
Nu var det bara att glida med golfströmmen norrut mot Ft Lauderdale! Återigen var det lugn sjö och Eva och jag satt på flybridge och njöt!
Säkert kommer andra tider … men nu var det bara att njuta! Att gå ned i salongen och titta ut … inte fick vi sådana här vyer på Amelit …
Snart var vi framme vid Ft Lauderdale! När jag studerade hamnen på navigationsskärmen såg jag att ett fartyg på väg ut på AISen, men i kikaren tyckte jag inget fartyg rörde sig ut mot inseglingskanalen. Men givetvis … när jag kommit ett par hundra meter in ser jag att det är ett STORT lastfartyg på väg ut! Men ”det som inte dödar, det härdar” som min äldsta son säger … Och jag hade ju klarat det förra gången! Och givetvis gick det fint även denna gång! 2013 hade jag själv seglat in här med Amelit, efter en ensamsegling från Kuba. Men med Amelit var denna insegling enkel.
Men när jag kom till 17th Street Bridge med Amelit så hade jag vackert fått vänta på broöppning! Bron tillåter fartyg med en masthöjd på under 17,5 meter … Amelit sticker 22 meter … så med henne fick jag vackert vänta på broöppning! Men med Ammonite kunde jag lugnt segla vidare (högsta antennerna når bara 12,5 m) … det var bara en taxibåt jag fick kämpa lite med … men ånyo … störst … och allt gick bra.
Ett mudderverk mitt i kanlen ställde inte till för mycket bekymmer. Så var det att glida in i Bahia Mar … nu med en 78 footare istället för en 54 footare … göra en 90 graders sväng och back in bredvid en anna motorbåt … med en marginal på drygt 1,5 meter … lugna puckar … efteråt!
Så var vi då återigen i Bahia Mar där vi tillbringade 4 månader 2013! Härliga minnen. Nu skulle det bara var en natt sedan Bahamas! Men innan dess skulle vi träffa Eva’s dotter Cassandra och hennes pojkvän Alex, som vi skulle fira på hans födelsedag och vi skulle ut och äta brasiliansk ”hemmalagad” mat! Cassandra kom ner till Ammonite med 2 paddelboard vi köpt via Alex. Super paddle bord! Att sedan Robert, vår crew, snabbt kom på en utmärkt plats att ha dem på gjorde inte saken sämre! Efter det åkte vi till Alex middag. Det var en brasilianska som för flera år sedan börjat servera mat i sin trädgård, där all behållning av serveringen gick till kyrkan. Detta hade nu växt enormt och väntetiden var ofta över en månad, men Cassandra hade lyckats boka bord för 8 personer, så att vi kunde fira av Alex riktigt! Kvällen blev lyckad, men vi drog oss ”relativt” tidigt tillbaka då vi skulle segla till Bahamas nästa dag!
Bahamas 26 juni – 2 juli 2016
Seglingen ut från Ft Lauderdale gick bra. Den enda båt vi möte i kanalen ut var en Amel Maramu, som jag inte träffat tidigare.
Överseglingen var också enkel. Nästan ingen sjö ..och absolut inga rullningar i sidled. Vi började bli bortskämda. Men jag vet att det inte kan vara så här bra alltid. Men nu var det bara att njuta! Vi ställde in stabilisatorn på minsta jobb, vilket innebar att det inte skulle reducera vår fart nämnvärt, men ända stabilisera.
Middagen intogs på flybridge och vi kunde sitta där och uppleva en god måltid utan att behöva hålla i glasen!
Vi hade bestämt att köra 3 timmars pass under naten. Jag tog 21 – 24 och gick sedan på igen kl 06. Inget märkvärdigt inträffade, men vi kunde inte köra overlay och ARPA på radarn. Vi kunde inte heller överföra rutter från MaxSea till Navnet och så fort man använde musen flimrade bilden på MaxSea. Dessutom hade vi inga AIS signaler på radarskärmen. Men som sagt, inte mycket båtar och lugn sjö och Ipad som backup. Vi hade en del åska och regn på överfarten. Under mitt nattpass hade jag ett 10 tal fartyg och två av dem hade inte AIS. Så då sakna man ARPA funktionen, eftersom regnet minskade sikten och en del regnskurar var så små att de lätt kunde tas för båtar. Vi kunde inte heller se AIS målen på radarn.
En del av sträckan var med ett djup på 2,7 – 3,5 meter och någon gång enbart 2,5 meter … 10 cm under kölen … men vi börjar bli härdade … men hade man vetat vad vi vet idag skulle vi inte fyllt tankarna! Men allt gick bra och vi touchade inte ens botten!
Sträckan från Fort Lauderdale till Chub Cay är 120 sjömil och vi kom till Chub Cays inlopp kl 09:40. Inloppet är 100 meter brett och går i ett S, så igen lite spänning. Här gällde det att vet hur långt innan man skulle svänga och hur mycket. Fanns inga stora säkerhetsmarginaler, men allt gick fint och snart låg vi förtöjda i Chub Cay tillsammans med ett 10-tal sportfiske båtar, en megayacht och två segelbåtar.
Chub Cay är en nybyggd marina, samt ett 50-tal nybyggda hus. Allt är så nytt att vi inte så en ända person som flyttat in. Inklareringen skulle man göra vid Chub Cays flygplats och den är inte stor! Jag fick lift dit och för att komma till inklareringen var man tvungen att köra över startbanan och här fanns inga staket som är det minsta säkerhetskrav som jag sett på en flygplats tidigare. Drygt 300 USD kosta det att klarera in! Det är inte billigt på Bahamas … men vi kan använda samma Crusing- och Fisketillstånd när vi kommer här senare i sommar.
Vi gick en runda i den ännu ej ”inflyttade byn”. Här fanns en fin strand och Eva passa på att känna på vatten temperaturen och jag kan intyga att den inte var avskräckande … nästan 30 grader!
Det skulle finnas ett internet, men för tillfället fungerade det inte … Blev middag på båten och tid sänggång.
Nästa morgon var det tidig avfärd. Vi hade drygt 70 sjömil till Highbourne Cay.
Denna segling gick över relativt djupt vatten … > 5 (:)) så vi behövde inte bita på några naglar utan istället gjorde vi denna film …
Det är många som undrat hur det är med motorbåt kontra segelbåt … och många har föreställningen att motorbåt är enkelt och att man bara glider fram utan att behöva anstränga sig så mycket! Så vi gjorde denna film också … som visar en pre-check vi gör var 3:e timme. En motorbåt kräver mer omvårdnad anser jag .. (och många med mig). Vi är helt beroende av våra motorer … därför har vi två … men ändå så gäller det att pyssla om alla maskinerna … så därför har vi den Pre-Check Underway. Vi gör den vid varje vaktbyte. På dagen blir det lite si och så, men på natten är det var 3:e timme som gäller.
Vi ankrade utanför Highbourne Cay. Här fick vi lära oss av Bernie hur man säkerställer att ankaret sitter fast! När man släppt ned ankaret och tillräckligt med kätting, lägger man i backen. Sedan ser man om man sitter fast … gör man det ökar man till 700 rpm … 800 rpm … 900 rpm och tillslut 1000 rpm. Då står kättingen som en fiolsträng och Bernie garanterar att man kommer att klar 25 m/s utan problem! Sedan var det att hissa ned den drygt 600 kg tunga jollen, men först skulle en lejdare sättas ihop och sättas på ba
bord sida så man kunde klättra ned i tendern när den väl sjösatts. Allt ihop gick bra, men vågorna var inte mer än ett par decimeter … Vid halmeter höga vågor tror jag att Eva och jag stannar ombord om det är bara vi! 😉 Men som sagt allt gick bra och snart satt vi alla fyra i jollen och sussade in mot Highbourne Cay. Jollen gör lätt 30 knop med 4 personer ombord. Det blev middag på öns resort och vi hade en fantastisk utsikt. Vi träffade dock inte ägarna denna gången. (Vi var här 2013).
Nästa morgon seglade vi till Staniel Cay och även här ankrade vi. Vi kom vid högvatten så det var inget problem, men vi var tvungna att tänka på att vi skulle gå tillbaka till Palm Beach vid lågvatten, så vi fick andra en bra bit från Staniel Cay. Eva och jag tog tendern in i ett försök att få internet. Vi lyckades kanske få 10 minuter internet! Efter någon timme återvände vi till Ammoniet och Bernie hade lagat en fantastiskt god måltid med köttfärs, paprika, grönsaker.
Nästa morgon så tog vi alla tendern in till Thunderbolt Cave, där vi snorklade in, precis lagom med hänsyn till tidvattnet. Om man inte vill dyka in och kämpa med kraftiga strömmar så passar man på vid lågvatten och helst när det är slackvatten. Här är några bilder …
Därefter körde vi bort till Gris viken! Här finns vilda grisar som blivit en sådan turist attraktion att de fått en vik uppkallad till deras ära!
Tillbaka till båten var det dags att ta ned vattenskotern! Eva och jag tog en tur in till Staniel Cay. Vi hade hoppats på att få köpa simkort för internet, men det tog över två timmar … och efter det hade vi ändå bara ett dåligt internet.
Vi passade också på att sätta upp och testa anordningen för flopper-stopper. Denna anordning kan användas för att minska rullningen i sidled vid ankring. Det verkade dock som tampen till själva Floder-Stoppern var lite kort. Ammoniet har också STAR (Stabilare At Rest), men det kräver att generatoren är ingång då hydraliken får ”fenorna” att motverka gungningarna genom kraftiga motrörelser.
Näst morgon kl 10 hissade vi ankaret. Vi ville komma till Palm Beach någon gång efter kl 15:00 för att få rätt tidvatten … det är ju grunt där vid lågvatten!
Färden tillbaka … drygt 30 timmar gick bra. Vi kunde en stor del av tiden sitta på flybridge och njuta, även om det tidvis var för varmt så att vi då föredrog kommandobryggan. Seglingen tillbaka var enkel då vi hade ett spår att följa. Vi gjorde god fart tillbaka och var ofta över 10 knop. Vi hade räknatt med golfströmmen men inte så mycket då vi korsa nästan den. Vi var framme i Palm Beach vid 11-tiden. Vi kunde gjort ett försök att gå in, men jag valde att vänta till efter lågvatten så att om vi skulle råka sätta oss där, så skulle vi iallafall snabbt komma loss. På väggen in har vi en bro som skall passeras och jag har nu gjort det ett antal gången … men alltid med en viss bävan då det är smalt, men denna gång kände jag magi lugn och säker. det kändes bra! När vi skulle lägga till bestämde vi att det bara var Eva och jag som skulle skötta tillägningen och Briane och Rob skulle bara titta på!
Tilläggning gick alldeles perfekt! Allt klaffade och jag höll min 30 centimeter från bryggan när vi backade långsamt in och Eva gick lugnt i land och gjorde en perfekt förtöjning. Vi fick beröm av Bernie och det kändes riktigt bra! Nu visste vi att vi skulle klar att lägga till helt själv, men normalt så finns det alltid en eller två killar/tjejer som hjälper till med tamparna.
På tisdag hade vi besök av en annan el.tekniker som skall göra en bedömning av våra skador. Det verkar som navigationssystemet inte är så hårt drabbat som vi trodde från början.
På onsdagen ville inte Atlasen starta så jag fick ringa Fine Line och Petrus. Han skickade Don som kom upp och felsökte och upptäckte att några komponenter på Atlasen bränt. De beställdes från Atlas och på torsdagen kom Don upp och monterade dem. Vi beslöt också att han skulle komma upp och ta värmefotografi på Atlasen för att se om mer var skadat.
På söndagen tog vi våra paddelbord och paddlade upp till en lagun som ligger ett 500 meter norr om oss. Den omgärdas av många stora villor. I slutet av lagunen övergår den till kanaler med mangrove på sidorna. Jag hade tagit med mig min Iphone som jag satt i ett LifeProf skal. Det skulle vara vattentät … Det var de inte … Så när jag tog ett ofrivilligt dopp, drunknade min Iphone … Därav inga bilder från den turen!
Vi har nu haft Ammonite i en månad och seglat 500 sjömil. Allt känns bra och nu ser vi fram emot att så snart som möjligt att få felaktig utrustning utbytt, så att vi kan ge os av på vår fortsatta Jorden Runt Segling!
Views: 13408